Vapenvila
Jag och min mamma gick på premiären av ”Vapenvila” nu i fredags. Den är skriven av Aftonbladetjournalisten Fredrik Virtanen som nu debuterar som dramatiker. Det var under en bro på Söder. När vi kom fram så hade man ställt en stor foodtruck där man kunde köpa olika sorters hamburgare. Massor av stolar var ställda framför scenen som då var under bron. Det var en ruffig scen. Pjäsen började med att en enorm vit foodtruck kom körande fram med skådespelaren Rennie Mirroo. Han var helt klädd i vitt.
Rennie Mirroo berättade sin rolls historia. Han spelade en vapenhandlare som hade dött. Men en vapenhandlare som också hade levt ett vanligt Svenssonliv. Det var både en berättelse om en man samt kritik mot dagens Sverige. Berätttigad kritik men en kritik man har hört förut. Framförallt mot socialdemokratin, svensk vapenhandel och hipsters på Söder. Det var väldigt hög bakgrundsmusik.
Det bästa med hela pjäsen var själva scenen och var man var. Dvs. under bron på Söder. Det var kul med en ny lokal. Att inte bara gå på Dramaten/Stadsteatern. Monologer i sig är ganska svårt att lyssna och se, tycker jag. Man hade kunnat korta ner pjäsen. Om man hade gjort det så hade det nog blivit bra. Rennie Mirroo gjorde sitt bästa men var ganska entonig. Han var tvungen att prata ganska högt på grund av bakrgrundsmusiken. Om ni vill gå på teatern för att det är ett nytt ställe så gör då det. Annars är den tyvärr inte så bra.
Bokbord
Det andra kulturupplevelsen i helgen var att gå på bokbordet på Drottninggatan som är det sista som arrangeras på Kulturfestivalen varje år. Det är alltid roligt att gå och titta på alla böcker som man vet om och inte vet om. Men det som var ett minus var att det började regna. Alla böckerna hamnade under presennningar så det blev svårt att titta på dem. På bokbordet kan man både få klassiker och nya böcker för billig penning. Det är längs hela Drottninggatan. Gå gärna där nästa år.
Fadren
Den tredje och sista kulturupplevelsen var att gå på ”Fadren” på Stadsteatern. Det var en feministisk tolkning av pjäsen. Pjäsen handlar själva striden mellan könen. Mellan man och hustru. Hur enligt mannen, hustrun inte har några rättigheter till barnet. Hustrun försöker att undergräva mannens självkänsla och intellekt. Bland annat genom att att han inte kan vara säker på att han är pappa till barnet. Det hade varit bra om man bara spelade pjäsen. Men istället så lät man under pjäsens gång nutida kvinnor berätta sina historier hur de blivit slagna av sina män. Efter de kvinnorna så kom även Tant Struls Kajsa Gryt och spelade en sång. Det var inget bra grepp. Man kom av sig under pjäsen och i alla fall jag blev irriterad när de avbröt den spelande delen av pjäsen. Skådespelarna , Ville Virtanen som Ryttmästaren och hustrun Laura som spelades av Helena af Sandeberg var helt lysande. Kajsa Gryt som piga i början av pjäsen var också rolig. Om man vill se bra skådespelarprestationer då ska man gå och se den här pjäsen. Men om man tror att man ska få se en klassisk tolkning av pjäsen då ska man inte gå på den.
Bloggen