Jag har hört ganska många berättelser från autistiska människor om hur de har fått sina diagnoser. De flesta berättelser brukar gå så här: Hen känner sig utanför i sociala sammanhang och har problem i skolan. Bekanta föreslår att personen ska göra en undersökning för att se om hen har autism. En undersökning senare och läkaren bekräftar att personen har autism. Hen beskriver en känsla av lättnad över diagnosen eftersom det känns som en förklaring för sina unika upplevelser.
När jag fick min diagnos bekräftad av min mamma vid 9 års ålder kände jag mig inte lättad. Jag blev förtvivlad. Jag hade blivit mobbad och uttittad för mina konstiga beteenden. Att få en autismdiagnos kändes som en vinst för alla människor som mobbade mig. “Ja, jag är konstig, dum i huvud och därmed förtjänas att göras narr av.“ Mitt försvar till dessa tankar var att tänka “Nej, jag är inte konstig! Jag må ha autism, men jag stimmar inte och jag kan förstå sociala sammanhang till skillnad från andra autistiska personer! Jag är lika smart som mina neurotypiska kamrater.” Jag försökte därmed efterlikna neurotypiska beteenden och vägrade be om hjälp i skolan för att verka mer kapabel än vad jag faktiskt var.
I efterhand tror jag att detta ledde till att jag hade en identitetskris när jag fick höra andras åsikter om saker, speciellt om de hade en negativ åsikt om något som jag gillade. Vid slutet av 2000-talet blev kritiker som gjorde “roliga” video-recensioner väldigt populära. Formatet gick till såhär: En person går igenom en film eller datorspel, gör narr av verket och ger oftast överdriven kritik. Detta var min första introduktion till kulturkritik och jag blev fascinerad och road av dessa recensioner som skämtade om dåligt gjorda filmer och datorspel.
När det kom till negativa recensioner av filmer och spel som jag gillade var jag inte lika road. Jag blev inte “kränkt” över någon annans åsikt, men jag kände mig skamsen för att jag gillade något som andra tyckte var barnsligt eller dåligt. Jag tänkte “Varför tycker jag om det här grejen? Är det något fel på mig? Är det för jag är autistisk och inte smart nog för att kunna analysera massmedia och förstå vad som är bra konst?”. I princip kopplade jag mina intressen till min autism och jag hade internaliserad funkofobi. När min åsikt skildes från andra personer blev jag upprörd eftersom jag kände att jag aldrig var bra nog.
I efterhand inser jag att det är självklart att jag inte var dumt i huvudet för att jag tyckte om Sailor Moon. Kulturkritik har dock blivit så populär på internet med så starka åsikter att många, som gillar något som inte är populärt, känner att de måste försvara sig själva. De vi gillar och konsumerar är en del av vår identitet. Detta blir också jobbigt för autistiska personer när många av våra intressen anses vara barnsliga. Vi blir då infantiliserade av neurotypiska människor.
Jag har börjat inse att mina åsikter om filmer, TV-serier och musik inte är mindre värda än andras. För det mesta är min attityd att låta folk njuta av saker som de gillar, inte vara dryg och negativt kritisera något i samma utrymme där fans håller hus. Det är dock också viktigt att låta folk som har kritik kunna säga vad de tycker utan vara dryg tillbaka med “Let People enjoy things!!!” eller värre, förolämpa folk och skicka dödshot (Jag tycker att man ska använda den energin till att få bort sexistiska, rasistiska och funkofobiska människor från sociala medier istället). Alla mår bättre om vi har ett större förståelse för andras olikheter och intresse. I värsta fall, om du mår dålig av någon som kritiserar en film som är viktigt för dig, ignorera deras kommentarer. Det finns en tid och plats för att argumentera om massmedia, men inte om det påverkar ditt humör negativt.
/A
Bloggen