Acceptans

Vi i gruppen har pratat om att ha en bra strategi för att hantera tuffa situationer man är med om i livet. Att acceptera dom.

Genom att acceptera kan jag:

• Se hur saker och ting faktiskt är och inte fastna i hur det borde vara eller hur man tänkt sig att det ska vara. Det är svårt att gå vidare om jag håller mig kvar i en föreställning om hur det borde vara. Till exempel om jag missar bussen och blir sen, då försöker jag acceptera att jag inte kan göra något åt det. Då kan jag gå vidare och tänka: vad kan jag göra? Meddela mig.
  Om jag kan acceptera släpper blockeringen.
  
• Om jag accepterar att jag inte hinner vissa saker kan jag släppa det och prioritera det viktigaste, som att komma iväg hemifrån på morgonen.
  
• Lättare acceptera saker om jag strukturerar upp det. Vad är viktigast? Vad kan jag göra just nu för att förändra situationen?
  Göra en sak i taget.
  
• Att skifta fokus kan göra det lättare att acceptera vad jag inte gjort. Jag kan tänka: Jag har inte gjort ”det där” men jag har faktiskt gjort ”det” och det var bra. Bra att öva på! Även att uppmärksamma förändringar i positiv riktning hur små de än är.
  
• Att inte vara så värderade och dömande mot mig själv. Till exempel ”det var dåligt gjort” eller ”vad dålig jag är som…”. Vara konkret istället och beskriva mer objektivt som det var, utan att värdera. Man kan säga ”jag hade svårt att komma upp vilket gjorde att jag velade mycket och hade svårt att bestämma vilket frukost jag skulle äta och det gjorde att jag kom sent. Nästa gång hoppas jag att det går lättare så att jag kan komma i tid”.
  
• Acceptera det förflutna. Vissa personer som gjort fel. ”De gjorde det dom trodde var bäst då”. Jag kan släppa ut känslor av besvikelse, ilska och sorg men kan sen lämna de känslorna genom att hitta en acceptans kring det som hänt.
  
• Lättare att acceptera mina svårigheter när jag fick mina diagnoser.
  Ju mer jag lärt mig om hur de fungerar, desto mer kan jag acceptera mig själv. Diagnoserna är ett samlingsbegrepp för hur jag fungerar. Att se det på det sättet har gjort det lättare för mig att acceptera diagnoserna.
  
• Att vara kritisk mot normerna kan göra det lättare att acceptera att inte leva upp till dem. Vad är egentligen ”normalt”?!
  Normer för vad som är ”normalt” är något ingen lever upp till. Denna norm skapar. känslor av otillräcklighet, stress och utanförskap.
  Psykologcitat: ”Jag har då aldrig stött på en normal person”.
  
• Att se normerna som de är och leva efter de alternativa normer som känns rätt för mig. Det kan vara lättare när man kan prata med andra som är i en liknande situation. Tillsammans är det lättare att prata alternativa normer, sätt att tänka och leva samt att rikta kritiken mot normerna- de dominerande tankesätten som begränsar (Crip theory). Fördelar med att vara normbrytare är att vi kan bli mer öppna, ha ett icke dömande förhållningssätt och inställning i mötet med andra. Man behöver inte känna sig dålig eller konstig om man avviker från normen. Det hjälper andra att inte vara så dömande mot sig själv.
  Kunskapen om att vara annorlunda sprider sig genom personer runt en och ger mer kunskap till världen. Öppenhet och att vara sig själv urvattnar normen om vad som är normalt. Variation är mer befriande.
  Hur skulle det vara om vi förändrade familjenormen och jobbnormen samt såg kärleken på ett bredare sätt än den romantiska kärleken där stabilitet, vänskap och liknande värderingar är lika värt?